Jan Lundgren
Redan under studietiden vid Musikhögskolan i Malmö påbörjade han en intensiv karriär som professionell musiker som snabbt byggde upp hans rykte i Sverige. ”Upptäckt” av Arne Domnérus spelade han ofta med musiker såsom Putte Wickman och Bernt Rosengren.
Debutalbumet Conclusion (1994) blev ytterligare ett steg framåt i karriären. Året därpå bildades Jan Lundgren Trio tillsammans med studiekamraterna Mattias Svensson (bas) och Rasmus Kihlberg (trummor) som senare ersattes av Mårten Lund från Danmark. Denna konstellation gav ut 7 inspelningar på skivbolaget Sittel fram till 2003.
Albumet Swedish Standards (1997), blev en storsäljare och nådde de svenska listorna. Albumet Landscapes blev även den framgångsrik och båda har blivit klassiker bl.a. beroende på kombinationen av svensk folkmusik och jazz. En höjdpunkt på trions intensiva turnerande blev konserten på Carnegie Hall i New York, denna inom ramen för Swedish Jazz salutes the USA.
Jan Lundgren har samarbetat med storheter som Johnny Griffin, Benny Golson, Herb Geller, James Moody, Pete Jolly och sångerskan Stacey Kent.
Efter att under en följd av år givit ut inspelningar på ett antal olika skivbolag samarbetar Jan sedan 2006 med tyska ACT. I juli 2007 kom Mare Nostrum tillsammans med Paolo Fresu och Richard Galliano. I november samma år gavs Magnum Mysterium ut, denna ett samarbete med Lars Danielsson (bas) och Gustaf Sjökvist med sin Kammarkör.
Jan Lundgren hör till raden av den anmärkningsvärt långa traditionen av innovativa pianister från Sverige såsom Jan Johansson, Bobo Stenson och Esbjörn Svensson. Han lyckas sammanfoga olika musikaliska influenser till en helhet, inte minst genom sin fenomenala teknik. På ett unikt sätt tar han lyssnaren med på en resa som är både avslappnande och stärkande.
Pianist
Jan Lundgren föddes i Kristianstad den 22 mars 1966. Uppväxt i Ronneby tog han sina första pianolektioner vid fem års ålder. Det stod snart klart för omgivningen att han var osedvanligt musikaliskt begåvad. Efter lång tid av klassiska studier upptäckte han jazzen mer eller mindre av en tillfällighet. Han blev omedelbart uppfylld av den långa traditionen av pianister från Oscar Peterson och Errol Garner vidare till Bud Powell och Bill Evans. Genom dessa giganter tillgodogjorde han sig djupa kunskaper i vad som brukar kallas the American Songbook som kanske ingen annan europeisk pianist.
..................................................................................................................